Fokus i arbetet ligger på telefonisterna. Charlotte Mäkelä, som just kommit i gång med interjuarbetet för boken men säger till Nyan att hon redan märkt att telefonisterna har mycket att berätta.

– Många hade ju telefoncentralen i sina hem och på det sättet blev ofta hela familjer involverade.

Tar sin tid

Charlotte Mäkelä tycker att det är ett jätteroligt uppdrag hon fått men konstaterar samtidigt att det kommer att ta sin tid att söka upp och intervjua telefonisterna. I arbetet har hon stor hjälp av den aktiva styrelsen i telehistoriska föreningen men om någon som har något att berätta vill kontakta henne direkt så går det bra via telefon på nummer 040-5706553.

Att telefonisternas historia tas till vara ser hon som viktigt och menar att det material som hon samlar in för boken också borde bevaras för framtiden, till exempel i Ålands museum.

Viktig uppgift

Leif Johansson, ordförande i telehistoriska föreningen, konstaterar för sin del att det är ett intressant stycke historia som nu tecknas ned. De som skötte de manuella telefoncentralerna runt om i byarna på Åland hade en viktig uppgift, menar han.

– Det sägs ibland att de ”visst allt” som skedde i byarna, men man skall komma i håg att telefonisterna ofta måste gå in och fråga om någon fortfarande talade på linjen eftersom det hände att abonnenterna glömde att ”ringa av” efter avslutat samtal. Telefonisterna hade tystnadsplikt.

Tre bolag

Telefonen kom till Åland i början av 1900-talet. Först handlade det om privata linjer, sedan om ett telefonaktiebolag gemensamt för både staden och landsbygden men senare om tre olika företag: ett aktiebolag i staden, ett telefonandelslag för landsbygden och statens telefon i skärgården.

– Alla medborgare i landet hade rätt till telefonförbindelser och staten fick ta det som ingen ville ha, till exempel Lappland och skärgården, säger Johansson.

När automatiseringen kom gick den snabbast i staden, långsammare på landsbygden och i skärgården.

Sottunga sist

Den sista centralen som automatiserades inom telefonandelslagets område var Sundbacka i norra Vårdö och i skärgården centralen på Sottunga, som verkade ända till senare delen av sjuttiotalet.

Utöver Charlotte Mäkelä, som också har det övergripande ansvaret för bokens redigering, bidrar även andra med texter i boken. Stefan Olofsson skriver en redogörelse över den tekniska utvecklingen och Anders Mattsson skriver om telegrafin. Fredrika Sundberg gör bokens layout.

JAN KRONHOLM

jan.kronholm@nyan.ax