Tur för att de fick arrendera Östra stenliden 4, den stora hörntomten som Ingela hade fastnat för.

– Det var vårt första alternativ. Jag såg en stor och fin trädgård framför mig, utan grannar på alla sidor, minns hon.

Och otur för att de köpte sitt hus precis före lågkonjunkturen som drabbade Finland.

På tre år hade de bostadssparat ihop 100.000 mark (knappt 17.000 euro) men det räckte inte långt. Med 16 procents ränta på sina dyraste lån fick Ingela och Marcus lära sig leva snålt. Det blev många middagar på potatis och svamp och de tog hand om varenda returflaska. Ändå jobbade båda två heltid, samtidigt som Marcus studerade i Stockholm. Marcus och Ingela gillar att resa, men 1992 räckte reskassan inte längre än till Norrtälje.

I mitten av 90-talet fick han ett arv som räckte till att betala bort de dyraste lånen. Den sista amorteringen gjordes 2008.

– Medelräntan på lånen på 600.000 mark låg runt 6 procent. Jag tänkte på det som hyra, säger Marcus.

Nu äger de också marken som huset står på. Nyligen betalade de 14.465 euro plus skatter till staden för 900 kvadratmeter.

Kataloghus

Så vad fick de för sina pengar? ”Kvadraten” är ett typiskt 90-tals-kataloghus, säger Marcus.

– Man tittade på broschyrer och valde det som såg bra ut.

Och det passade för en husspekulant med ”fem tummar på varje hand”.

Men några modifikationer gjordes. Parketten i vardagsrummet och matsalen blev bok i stället för ek, som Ingela tyckte var för murrigt. Väggen mellan vardagsrummet och matsalen togs bort så att Marcus skulle få plats för sin imponerande boksamling längs en lång vägg. Det betydde att det stora rummet saknar fönster mot norr, och att det går en stor balk längs taket där väggen skulle har varit.

– Det är vår conversation piece, säger Ingela.

Det betyder att gäster ofta lägger märke till och kommenterar balken.

I köket byggdes en liten källare med brant trappa, med plats för potatis, viner och övervintrande blommor. De fick tillstånd att höja vägglivet och bygga en trappa till vindsvåningen. Vindsutrymmet har de delat upp så att Ingela har en vävstol i sin hörna medan Marcus förvarar sin ölburkssamling och böcker som inte ryms i vardagsrummet i vindens norra ände.

Som förhållande

– Ett hus är som ett förhållande. I början är allt rosenrött och fantastiskt. Efter ett tag börjar man se alla skavanker och tillkortakommanden, men till sist upplever man nog ändå att allt är ganska bra, säger Ingela.

Hon var länge missnöjd med den aningen uringula färgen på köksväggarna. Det blev inte alls så som det såg ut på färgproverna. Så fort pengarna räckte till - och det tog några år - lät paret tapetsera väggarna.

Uppvärmningsalternativ behövde de inte fundera på. Fjärrvärme gällde för alla Dalbobyggare.

– Det passar oss perfekt. Om det händer något är det bara att lyfta på telefonluren så kommer yrkesfolk hit och fixar. Det har bara blivit en handfull samtal genom åren. Grundavgiften är hög, men man slipper alla problem.

Huset ser i stort sett likadant ut idag som när Marcus och Ingela flyttade in.

– Alla möbler står precis där vi ställde dem, säger Ingela nöjt.

PATRIK DAHLBLOM

patrik.dahlblom@nyan.ax

ERKKI SANTAMALA

erkki.santamala@nyan.ax