Det finns nästan inget tråkigare än när tidningar käbblar med varann. Det skulle i så fall vara när politiker gör det. Ändå kan vi inte låta bli, särskilt inte på Åland.

Många debatter mellan de åländska tidningarna är bemängda med avsiktliga feltolkningar och mullrande brösttoner, precis som det ska vara när de stora tangentproffsen dansar. Vi har ju alla dessa ord och gliringar till vårt förfogande, och det är så sällan vi riktigt får smälla till och tycka att dom andra är ena riktiga idioter.

Själv är jag ingalunda oskyldig till en och annan överdrift, tro aldrig det. En gång lyckades jag till exempel mycket elegant måla in förra chefredaktören Jan Helin i ett anti-feministiskt hörn där han absolut inte hörde hemma. Man kan helt enkelt bli förledd av själva formuleringskonsten och stundens hetta, och så blir det som det blir. Ibland är det intressant, ibland underhållande, ibland bara tråkigt.

Den formen av självinsikt är jag inte säker på att tidningen Ålands nuvarande chefredaktör Niklas Lampi har. I den ena pompösa texten efter den andra, ofta i kungligt pluralis (”…denna ledarsida tycker…”) lägger han ut texten om Nya Ålands förmenta natur och egenskaper, utan att någon enda gång ifrågasätta huruvida det kanske är konkurrenssituationen som talar och inte sakargumenten.

Han skildrar, fullkomligt nyanslöst, en situation där tidningen Åland står för en resolut, aktiv och ståndaktig åländskhet, medan Nya Åland står för undfallenhet, feghet och hukarmentalitet. Alltid.

Alla sakargument och alla försök till nyansering underordnas i Niklas Lampis analyser denna dikotomi, vars enda syfte tycks vara att bevisa att Nya Åland fraterniserar med fienden, och att fienden är finnarna (och finlandssvenskarna).

Den fällan kommer inte Nya Ålands ledarskribenter att falla i. Vi tror inte på en verklighetsbeskrivning i svart och vitt. Inte heller på svepande generaliseringar om vad riket tycker och gör.

Det går att bedriva debatt och utveckla ett samhälle utan att så envetet som tidningen Åland gör bygga upp fiender och hotbilder. Vi tror rentav att det i Finland, både bland finnar och finlandssvenskar finns vettiga, kunniga och duktiga människor som vill oss väl.

Eftersom vi tror mer på att konstruktivt bygga upp relationer än att högljutt riva ner dem, så tror vi att det kan vara till nytta att förstå motpartens argument och sätt att resonera. Av tidningen Ålands ledarsida att döma lever vår svaga och utmärglade självstyrelse farligt bland rovgiriga finska björnar. Vi ser inte verkligheten så. Vi ser självstyrelsen som en fantastisk konstruktion, ett väl fungerande system som gett ålänningarna både självkänsla och stort välstånd.

Den går fortfarande att utveckla, självklart, och Nya Ålands roll är att ständigt diskutera vilka möjligheter som finns, inte att mala på om sanna (ibland) eller inbillade (ofta) hot.

Som så många gånger förut kan man konstatera att diskussionen tar sin ände i en och samma fråga: Finns det över huvud taget en åländsk åsikt om något, eller finns det bara olika utgångspunkter och intressen?

Mitt svar är nej, tack och lov. Och min poäng att det går att vara hur åländsk som helst och hur upptagen som helst av att det ska gå bra för Åland utan att för den skulle se hot och faror i varenda buske.

NINA FELLMAN

nina.fellman@nyan.ax