Jag har varit och hälsat på min mormor. Hon är 84 år och vid utmärkt hälsa. Hon lagar sin egen mat, städar sitt eget hem, äter inga mediciner och muttrar ilsket över skenheligt religiösa käringar och dåliga tv-program.

Det är inte många år sedan hon slutade cykla.

Under detta besök kom vi att prata om hur hon och familjen klarade sig i efterkrigstidens Finland, då en arbetare inte var mycket värd. Jag fick höra saker jag inte visste, bland annat att min lilla mormor jobbat som lastare i hamnen i Yxpila.

– Det var tunga säckar, mindes hon, speciellt när vi skulle lasta av cement.

Jag tror inte att jag, som är ungefär av samma storlek, skulle få upp ens en cementsäck på ryggen, än mindre knoga med att bära säckar en hel dag, flera dagar i sträck. Sånt gjorde fattigt folk, och sånt gör fattigt folk än i dag.

Jämförelsevis har jag varit både rik och lat, och behöver nu skena runt på vägarna som en galning för att hålla kroppen i trim och huvudet kallt.

Jag tror inte att det generellt ligger något förädlande i att vara fattig och jobba hårt, men när jag ser spänsten i min mormors steg och orken i hennes armar så tänker jag att det kanske ändå på något sätt är bra att jobba mycket och äta sparsamt. Å andra sidan har min mormor alltid gillat stekt fläsk och smör, och är inte alls omöjlig när det gäller en konjak på maten.

Så som hon ordnat sitt liv finns det inte ens i dag några marginaler. Huset är sålt och pengarna fördelade åt döttrarna. Den magra pensionen efter ett långt arbetsliv räcker till hyran för en pensionärsbostad, maten och lite lyx ibland, samt naturligtvis den där hundralappen till barnbarnet, chefredaktör minsann, när hon kommer på besök.

I bilen hem sitter jag med mormors hundralapp i handen. Jag har mycket mera pengar än hon. Jag har mera saker, mera hus, mera barn, mera man, katter och cyklar, men så trygg som hon blir jag aldrig.

Jag har inte fått lära mig den hårda vägen, med en cementsäck på ryggen, att jag orkar och kan klara mig själv.

Tro nu inte att pengarna var allt jag fick. Bredvid mig på sätet låg en hel gammal kappsäck full med porslin och glas, mormors gamla, som vi skall ha på sommarstugan. Inget ska gå till spillo, och inget behöver sparas i hennes skåp.

– Jag ska inte diska i himlen, säger mormor.