Läste insändare den 5 mars i Ålandstidningen om anhöriga, av Liss Karlsson och hur det var i Sverige på serviceboendet hon jobbat på. Besöken lyste med sin frånvaro hos anhöriga. Det är inte bara i Sverige det fungerar så.

Jag tror inte att insändarskribenten härstammar från Åland. Här säger man inte så fast alla vet hur det fungerar. Jag har länge efterlyst en sådan debatt men på Åland ska sanningen tonas ner. Vi ska inte prata om sånt som kan såra och vara känsligt, hurdan än verkligenheten lyder.

Med 28 års erfarenhet från arbete i omsorgsboende på Åland kan jag bara instämma och beklaga. Meningen är att äldre som flyttat in ska erbjudas tjänster för att klara sin vardag praktiskt. Aktiviteter som erbjuds är i regel andakt och om personalen hinner, ibland någon gemenskapssamvaro som bingo

Vi ber ofta anhöriga komma och ta med sina anhöriga på promenader, ha högläsning etc.Men oftast har dom lika lite tid till det som personalen. Vi följer våra arbetsbeskrivningar och arbetar efter budget med allt som hör personal och aktiviteter till. Budgeten inrymmer inte några extra utsvävningar.

Vi får i regel avslag för våra önskemål i budgeten. Har under mina 28 år aldrig hört att anhöriga vill titta i vår budget som är offentlig eller i våra arbetsbeskrivningar. Om fler gjorde det kanske fler skulle vilja påverka i kommunen om äldres situation på omsorgshemmen. I stället får vi ofta klagomål att vi inte aktiverar boende mera.

Vi vill gärna det men har varken personal eller medel för att göra det. Därför ber vi anhöriga.Det finns ett liten skara som regelbundet besöker sina anhöriga och som förstår vår arbetssituation och tar hand om sina anhöriga.

Andra kommer med gardiner och ber oss sätta upp dem i sin anhörigas lägenhet.Precis som skribenten skriver släpper många taget direkt den anhöriga flyttat in på omsorgsboende. Diskussioner som ofta förs vid olika möten men som vi inte kommer tillrätta med. Blir hemskt bestört då jag läser att missbrukare får hur mycket vård dom vill och att det kan kosta från 75.000 euro på ett år på behandling, som ibland dom själva inte vill.

Vårdtyngden har ökat markant de senaste åren på omsorgshemmen.Vårdtyngdsmätningar visar att de flesta är i behov av mer avancerad vård. Tyvärr saknas platser.Vi hinner inte göra mer för boende som inte är tillräckligt rörliga än att hjälpa dem upp på morgonen, föra dem till matsalen, där får de oftast sitta och vänta några timmar tills vi hunnit få upp alla. Efter maten ska dom flesta ha hjälp till toaletten.

Sedan får de sitta uppe eller lägga sig tills vi gjort våra dagliga rutiner. Så rullar dagen på. För att inte belasta nattpersonalen som är dyrare än dagpersonalen och därmed få till antalet försöker vi göra i ordning boende och oftast lägga dem för natten. Ibland kommer frivilligorganisationer och föreningar till omsorgshemmet och har aktiviteter för våra boende.Det uppskattas högt av både personal och boende. Detta är vår verklighet.

Hälsningar

En sliten närvårdare