|
Den kunde gott ha fått en oscar för bästa film, men timingen var dålig. Babel är på alla vis en bättre och mera gripande berättelse om livet, döden och klasskillnader än Paul Haggis insmickrande drama Crash - som fick en oscar året före. Och om man skall tro oscarsjuryn var fjolårets bästa film The Departed, Martin Scorseses fantasilösa remake av Hong Kong-thrillern Infernal Affairs. Kanske berodde det på Hollywoods dåliga samvete för att Scorsese inte belönats för Raging Bull, Taxi Driver eller King Of Comedy. På basen av hans dagsform hade det räckt med en guldklocka för lång och trogen tjänst. Babel nominerades till sju oscars men fick en, och det var för bästa filmmusik. Regissören Iñárritu och manusförfattaren Guillermo Arriaga har tidigare tacklat stora livsfrågor i Älskade Hundar och 21 Gram. I Babel väver de ihop dystra händelser i Marocko, Japan, USA och Mexiko med ett humanistiskt budskap som närapå drunknar i allt elände. Iñárritu tar vara på spänningsmomenten och håller åskådaren på sträckbänken så effektivt att det kunde vara en thriller. Men det finns inga mördare eller brottslingar, bara vanliga hederliga människor som tappar fotfästet i krissituationer. En dövstum flicka på drift i Tokyos nattliv, en svartarbetare som fattar ett dåligt beslut för att inte gå miste om ett bröllop på andra sidan gränsen – man både förstår dem och vill varna dem. Styrkan i Iñárritus och Arriagas berättelser består till stor del av att de inte väjer för olyckliga slut. Då och då släpper de igenom en solstråle. Babel berättar om livet på gott och ont. PATRIK DAHLBLOM redaktion@nyan.ax
|
