I det ståndssamhälle som revolutionen växte fram ur efter seklers förtryck av kyrka och jordisk överhöghet var orden frihet, jämlikhet och broderskap samhällsomstörtande. Innan revolutionen var det ingalunda självklart att alla människor var födda fria och som varandras likar.

Så är det tyvärr heller inte alltid i dag, men sedan revolutionen har det ideologiska samhällsbygget skett i gränslandet mellan de mycket vackra och mycket farliga orden frihet och jämlikhet.

Olika ideologier har genom åren försökt göra anspråk på orden. För liberalismen i dess olika former blev friheten det viktigaste ledordet medan socialismen försökte adoptera jämlikheten.

1900-talets historia har visat att inget av orden ensamt i sin förverkligade, politiska form varit något att jubla över. Den jämlikhet som de kommunistiska statsbyggena skröt med var en förtryckets jämlikhet och i praktiken var kommunismens kamrater inte alls lika värda.

De kapitalistiska staternas babbel om individens frihet har för samhällets sämst lottade oftast bara varit friheten att välja mellan pest och kolera. Vita män ur den ekonomiska eller kulturella medelklassen har haft verktyg att slå sig fram – men för den som haft oturen att födas i ekonomisk, social och kulturell fattigdom har klassresan oftast varit omöjlig trots enorma ansträngningar.

I sina mest renodlade former innebär den totala friheten att samhället upplöses i anarki och den totala jämlikheten att individen upplöses i kollektivets diktatur.

Vår nordiska välfärdsstat ligger någonstans mellan polerna frihet och jämlikhet. Nästan alla politiker och tänkare ställer upp på att samhället behöver vissa jämlikhetsmekanismer och skyddsnät samtidigt som man i möjligaste mån vill gynna den fria företagsamheten och medborgarnas rätt att göra sina egna val och vara sina egna livs arkitekter. I det perspektivet är högerns och vänstens kamp i dag en kamp om mindre justeringar i förhållandet mellan frihet och jämlikhet i det stora soppkok av kompromisser som samhället är.

I vår del av världen har vi anledning att vara tackamma över att samhällssoppan har två smaker.

I den ständigt pågående slitningen mellan graden av frihet och jämlikhet i samhället har emellertid revolutionens tredje slagord broderskap blivit rätt styvmoderligt behandlat. Kanske var det redan från början behäftat med vissa religiösa associationer, kanske har broderskap förknippats med olyckliga gränsdragningar mellan klasser och folkgrupper?

Trots det kan broderskapsbegrepp te sig lockande i dagens värld – även om vi nog hellre borde tala om syskonskap (vilket känns mer könsneutralt).

Syskonskapet kan för det första representera den gyllene medelvägen och kompromissen mellan frihets- och jämlikhetssträvandena. I en syskonskara kan individerna tillåtas utveckla sin egen särart samtidigt som de förblir varandras jämlikar.

Men syskonskap är också en metafor som tillför den ideologiska dragkampen mellan frihet och jämlikhet nya aspekter. Begreppet syskonskap ger jämlika individer tydliga ansiktsdrag och fria människor en ofrånkomlig och nödvändig samhörighet. Som ideologisk metafor kan syskonskapet ge synen på människan och samhället en välbehövlig injektion av humanism.