Claridge´s, klassiskt 5-stjärnigt lyxhotell i Londons Mayfair med Gordon Ramseys restaurang som har en stjärna i Guide Michelin.

Ta tunnelbanan till Bond Street, sedan är det bara ett stenkast ner längs Davies Street. Lyxen visar sig redan i garderoben, garderobsbrickan levereras i ett litet vitt kuvert.

Bokningen hade gjorts per e-post, med önskan om bekräftelse per telefon två dagar före. Ska du gå på Ramseys 3-stjärniga restaurang i Chelsea är det bara telefonbokningar som accepteras.

Fel intryck

Kvällen börjar med att jag gör bort mig.

– Vi ska be att få servera min herre ett glas champagne. Skall jag hämta vinlistan så ni får välja själv? säger sommelieren, en av två som är i tjänst.

– Tack, men jag hade tänkt dricka vatten hela kvällen.

– Very well sir.

Då inser jag: de skulle bjuda på champagnen. Skall jag ropa tillbaks mannen?

– Var det gratis? Då tar jag ett glas i alla fall.

Nej, det kan nog ge fel intryck. Eller rätt intryck, i fel läge.

Snabbt och effektivt

Hade blivit förd till bordet och fått en redogörelse för kvällens menyer av en hovmästare.

Det finns 5-6 damer eller herrar i kostym eller byxdress som verkar ha hovmästaraktiga uppgifter och en uppsjö av kypare. De glider omkring och dyker upp när som helst och var som helst där det behövs en insats. Snabbt, effektivt och de är alla mycket trevliga.

Maten kan väljas från en a la carte-lista (70 pund), eller så kan man ta Menu Prestige med sex rätter (80 pund). Blir det sistnämnda med dagens special chateaubriand som huvudrätt. Vågar mig inte på grismagen, som också erbjuds.

Om priset verkar avskräckande så ska ni tänka på att det ingår en hel del som inte finns listat.

Gratis champagne, för den som begriper sig på att tacka ja, ett fat crossinis med två läckra röror innan maten, nybakat bröd av två sorter som generöst fylls på, och ett fat med sex urgoda petit chouxer efteråt.

En kypare beskriver vad dessa petit chouxer innehåller.

– Blir svårt att välja, säger jag, och äter för säkerhets skull upp allihop.

En lycklig man

Maten. Ja, efter blomkålssoppa med pata negra, vaktelbröst, gåslever och ravioli med hummer och lax kan jag bara säga, ”jag är en lycklig man” när en hovmästardam undrar hur det smakar.

Kommer på att en bra taktik är att ta lite bröd mellan snart sagt varje tugga för att rensa gommen inför nya smaksensationer.

Huvudrätten dröjer lite och då kommer det fram en trevlig ung fransman och konverserar.

– Har kvällen varit lyckad så här långt. Var kommer min herre ifrån?

Informerar om självstyrelsen, att Åland tillhör Finland, men vi talar svenska, och att vi har en stjärna som blivit årets kock både i Finland och Sverige.

Middagens höjdpunkt blir desserten. Ett torn av valrhonachoklad med banan och passionsfrukt. Kan vara det godaste jag någonsin ätit.

– Och var kommer min herre ifrån, undrar damen som tar upp betalningen – en av sammanlagt tio personer som är inblandade i servicen vid mitt bord, räknar jag ut – och så får även hon en redogörelse.

Tur i köket

När jag är på väg ut passerar jag den sympatiske fransmannen.

– Det var trevligt att prata med er, inte bara äta er mat, säger jag.

– Kom med, jag ska visa en sak, säger han – och så ledsagar han mig in i köket!

Presenterar köksmästaren och berättar hur de jobbar. Ett par kockar är avdelade bara för att baka bröd och laga petit chouxer och crossinis.

En rad med tv-skärmar visar matsalen så att de hela tiden har koll på läget vid varje bord.

– Aha, det förklarar en del. Att ni är så snabba och effektiva.

Ögonen lyser av stolthet på den franske gentlemannen.

En totalupplevelse i historiskt lyxig miljö. Det är det du betalar för, inte bara maten. 116 euro känns billigt.

När jag lämnar in mitt kuvert med garderobsbrickan frågar den glade unge engelsmannen bakom disken:

– Och var kommer min herre ifrån?

Så nu är även han informerad om Micke Björklund och självstyrelsens förträfflighet.

MÅRTEN SUNDBERG

marten.sundberg@nyan.ax

Fotnot. Nej, Gordon Ramsey själv var inte på plats.